Londons historia

Det som idag är London var från början två städer – The City of London, även kallad the City och Westminster. West End, i väster, är stadens naturliga mittpunkt. East End, berömd för sin Cockneykultur, är enligt traditionen arbetarklassens område och en plats för industrier. Det genomgår dock just nu en renässans. Här finns slummen inom en halvmil av ett av de största maktcentren i världen. Londonium, som staden hette från början grundades av romarna då läget var strategiskt, rakt bredvid Themsen. Här fanns enligt Tacitus en blomstrande handelsstad redan år 67. I det sanka området placerades staden på en liten kulle, en plats som ligger där Bank of England nu finns.

Romarna såg Storbritannien som en plats där lyckan skulle finnas. Här fanns farbara floder och det magiska tidvattnet som gjorde det lätt att ta sig hit och härifrån. Museum of London leder utgrävningarna för den historiska forskningen om staden. De har mycket mer att vittna. Under den här tiden var England ett hopplock av stammar och småriken. Romarna hade svårt att hålla dem stången, trots att de kämpade väl. Den stad de skapade var så romersk som den kunde bli och romarna höll makten i staden i ett par hundra år. När de väl retirerade, blev de utdrivna av saxarna. De tyckte dock inte om staden alls, utan skapade en egen stad vid sidan om, vid platsen för Covent Garden. Det är här Westminster också byggdes. När staden återigen blev hotad utifrån valde saxarna att flytta in till den gamla romerska staden som en gång övergivits och staden började återigen utvecklas.

Normanderna kom med tiden att ta över makten över området. De var bra på handel och utvecklade staden liksom de rättigheter som fanns för människorna här. Handelsmännen fick en allt större makt. Till slut blir London en ledande handelshamn i det västra Europa med köpmän från Italien, Nederländerna, Frankrika och Tyskland boende i området. Den enda övergången över Themsen var Gamla London Bridge. Det varade fram till 1769. Mat och vin, ull och kläder passerade bron.

Medeltiden var en gyllene era för London. Medeltida gillen finns kvar än idag, och de bevarar de fina byggnaderna. Vissa företag i staden går tillbaka så långt som till 1100-talet, som Weavers. Vax Chandlers är nästan lika gammalt. Med så mycket handel att försvara var det inte konstigt att engelsmännen också snabbt blev duktiga på att kriga. De försvarade både sitt eget område och sina handelsrutter och privilegier runt om i världen.

Under tudortiden hade enorma resurser och liv gått till spillo till följd av långvariga krig. Klostren upplöstes och en religiös förföljelse spreds över landet, då landet gick över från katolicismen till protestantismen och tillbaka igen. Henry VIII var desperat i jakten på en arvinge och tvingades skilja sig, vilket orsakade detta religiösa kaos i landet. Fattigdom och massarbetslöshet blev ett faktum och böldpesten for som en förbannelse över landet. Men det fanns också ljusglimtar. I slutet av 1500-talet skapades det Ostindiska kompaniet, The Muscovy Company, the Levant Company, och the Turkey Company, företag som såg till att föra landet framåt. Tillsammans med landets militära framgångar erövrades världen. England låg också vid den här tiden I framkanten för konst, teater och musik.

Den pest som kom att drabba staden 1655 och branden året 1666 kom att skaka London i sina grundvalar ledde inte bara till ont. Även en ny våg av byggnationer tog fart en våg som pågår än idag. En hel uppsättning arkitekter blev odödliga på kuppen, inte minst Sir Richard Rogers. Renoveringen av staden fortsatte under 1800-talet, då byggnader som The Bank of England och de flesta av broarna som finns idag såg dagens ljus. Tower Bridge öppnades år 1894. Tower Bridge, förresten, misstas ofta för London Bridge. Det hände inte minst en miljardär som beställde en kopia till Arizona, bara för att förstå att han tagit fel bro.

Viktorianerna fick också se omvandlingen av London till en äkta modern stad med stad, avlopp och till och med tunnelbanor. Tunnelbanan invigdes 1863.

Trots att staden till och med hade de kungliga slotten, vallfartsplatsen Westminister Abbey och inhyste landets nyaste tryckpressar, blev Westminster inte en stad med en egen borgmästare förrän år 1900. Här fanns också mängder av tjuvar och banditer som gömde sig i de heliga områdena.

West End var Shaws London, liksom Southwark var Shakespeares. Shakespeare valde det glada distriktet fyllt med hotell, teatrar, restauranger och affärer. Samtidigt som London var ekonomisk huvudstad i Europa och till och med världen, var prostitution och brottslighet vardagsmat för medborgarna ända fram till det senaste krigsslutet.

De två världskrigen drabbade staden hårt. Ombyggnationer blev åter aktuella. Vissa renoveringar tärde på stadens identitet och vissa går så långt som att säga att dessa gjorde staden mer skada än vad självaste Luftwaffe gjorde. Trots en hel del hemska misstag såsom förstörelsen av Battersea Power Station, av gamla Mappin och Webbyggnaden och Spitafields Market har en hel del positiva projekt också förgyllt staden.